♠

vad jag har gjort

- lyssnat till den vackra musiken ovan

- skrivit ett brev

- sett på solskenet

- försökt spela piano

- suttit på en stol

- skrivit om pointillismen

♣

but I came and I was nothing, and time will give us nothing

(Mumford & Sons - The Enemy)

♦

(är det verkligen du? är det från din kind som jag tog fröet?)

♥

Mumford & Sons är stillhet och trygghet, lyssna och blunda och andas.

guide till lyckad utomhusdusch

1. invänta åskskur

2. upptäck att stuprännan översvämmar vattentunnan

3. spring ut när det öser ner som allra värst för att stänga till stupröret

4. misslyckas och istället råka ta sönder allt så man plötsligt står med hela stupröret i handen och allt vattnen forsande ner innanför jackan

5. lyckas lirka ihop stuprörets alla delar och stötta upp det med pinnar efter fem minuter i konstant skyfall

6. spring ut på gatan, ta av skorna och hoppa i alla vattenpölarna

det är mycket tystnad här nuförtiden. antingen händer det massor eller så händer det inget värt att säga, jag vet inte. kramar till dem som läser ändå ♥

till nästa vecka ska vi framföra en låt på musiken. eftersom jag är en nörd in every sense of the word ska jag sjunga carry on wayward son, dels för att den ger mig all the supernatural feelings och för att den är sjukt bra. eftersom jag är överambitiös ska jag kompa mig själv fastän jag inte egentligen kan spela piano (?!), så idag har jag övat i nästan en timme och har nu ont i mina handleder...

annars är allting nationella prov och sena kvällar och tumblr. och jag åker till Berlin nästa vecka i några dagar!

Valborgsmässoafton, Skillinge

idag går jag runt i min pyjamas, äter godis och scrollar genom supernatural-taggen på tumblr och freakar ur för att en av mina absoluta favoritkaraktärer ska komma tillbaka (han är för tillfället mentalsjuk, hjälp, störtfloden av tårar som jag fällt) i nästa avsnitt. alla dessa fandoms, de ruinerar mig...

annars ignorerar jag nationella proven i matematik som min hjärna uppenbarligen inte kan hantera utan att slänga in en ordentlig portion ångest. ta en högprestrande tjej, stora förväntningar och ett dåligt självförtroende, sjud i några veckor (snarare ett helt läsår...), rör om, servera. smaklig måltid!

men det här vill jag inte tänka på nu, och jag ska strunta ifall det går dåligt, för solen skiner och nian är snart slut och jag får mina betyg och rider in i solnedgången. filosofisk slutsats: livet är inte så dumt ändå. inte när det finns rabarberpaj och solsken och bra tv-serier!

jag skjuter bort det jag inte vill tänka på. det är väl så man gör antar jag.

jag lyssnar på fin musik (som den ovan).

jag ser på bra och fina saker, och supernatural är min räddning (eller min förbannelse?).

läxorna gör jag men jag krymper ner dem och jag skjuter upp dem.

när jag spelar på min flöjt får det mig att vilja gråta (så jag gör inte det så mycket).

kvällarna räcker inte till, och när jag vaknar är det alltid en långsam och plågsam process att stiga upp.

jag är så frånvarande (här) nuförtiden.

(det är föresten ni också, det är okej att kommentera)

hur har ni det?

mycket i paris är underbart, som att åka tunnelbana mitt i rusningstiden pressad upp mot främlingar, att springa fram i tunnlarna, flyga fram efter skyltarna och genom spärrarna, solskenet och vinden i håret på toppen av triumfbågen, de långa trädkantade avenyerna, de underliga skorstenarna med små skorstenar ovanpå som är allt man ser när man blickar ut över taken, en gudstjänst i Sacre Coeur och att blunda och lyssna till flödet av franska utan att egentligen veta vad det handlar om, att stå framför en målning av van Gogh som man alltid tyckt bäst om på ett konstmuseum, att vandra mellan miniatyr kapell på en fransk kyrkogård och vilja sitta ner under ett körsbärsträd och andas där länge.

(och trots allt finns det en stor lättnad i att stå på regnvåt ystad-asfalt och andas in fukten)

Notre Dame och glasfönstren 

Slottet i Versailles